Tekst: Sara Rundgren

I ART FACE är det omöjligt att förbise nakenhet och skådespel. Genom utställningen skapar konstnärsduon Monica Winther och Tomas Maria en underlig röra mellan långtråkighet, väntan och genuspolitik. Men vad är det vi väntar på? Och vad betyder det att blotta sin nakna kropp i videokonsten?

Detta är behöriga frågor hos ARTFACE, som är den senaste utställningen på Kunstplass 5 i Oslo. Utställningen består av åtta verk som via fotografi, skulptur, installation och video, leker med betraktarens närvaro och hans eller hennes relation med konstobjekten. Samtidigt verkar den ställa frågor runt kön, identitet och sexualitet. Sara Rundgren ställer Winther och Silva följande frågor om spänningen i konstutställningen.

SR: Vad är relationen mellan verken och betraktaren i ART FACE?

MW og TM: ART FACE består av åtte verk, og  relasjonen mellom verket og betrakteren kommer sterkt frem i ett av disse. Overraskelsen er at relasjonen er mellom betrakteren og betrakteren, som spent venter på å delta i en performance som aldri oppstår, og dermed skaper sin egen performative tilstedeværelse. Verket Golden Shower minner om en scene, og et gullforheng hindrer betrakteren i å se hva som foregår. Publikum forventer en performance og samles rundt scenen før de til slutt, av nysgjerrighet, av irritasjon, av lyst, finner motet til å åpne sceneteppet, og oppdager at scenen er så godt som tom. Det ligger kun to masker der, og det er de samme som vi har på oss i flere av verkene. Leseren og eventuelt betrakteren er da i stand til å formulere sin egen oppfatning av stykket.

SR: Vad utforskar ART FACE?

MW og TM: ART FACE er resultatet av et nytt samarbeid mellom Tomas Maria og meg, Monica Winther. Vi leker med relasjoner, og setter den klassiske skolen og samtidskunsten opp imot hverandre. ART FACE utforsker to levende skulpturer i et forsøk på å formulere et eget språk, for så å følge samme bane: «We want to make total art, we want to evolve contemporaneity to make future art» (Tomas & Monica).

SR: I pressemeldingen refererar ni till Francesco Bonamis sitat: «What makes all men and woman in the world equal? We are all equal because we are all contemporary.»Vad är det med Bonami och hans argument som intresserar er?

MW og TM: I Bonamis sitat fremstilles samtiden som et forenende element, og vi synes dette er en tiltrekkende innfallsvinkel. Ofte oppstår det likevel et skille i stedet for forening; mange mennesker ønsker å stoppe tiden, verden, i øyeblikket de liker best, men om mennesket hadde nektet for samtiden, ville vi fremdeles malt hulemalerier. All kunst har til sin tid vært «moderne», og det som forener «homo sapiens» i vår tid er, som Bonami sier, at «we are all contemporary».

SR: Hur är Bonamis citad uttryckt i ART FACE?

MW og TM: Bonamis sitat er uttrykt i ART FACE fordi ART FACE er kontemporær i alle sine sider. Et eksempel er verket Frank L. Meshberger som består av en ready-made, et puslespill av Michelangelos Skapelsen av Adam, en av hovedscenene i Den sikstinske kapell i Vatikanet. Denne affrescoen ble malt rundt 1510, og symboliserer Gud som gir Adam intellektet. I 1990 oppdaget den amerikanske nevrologen Meshberger at Gud og hans ornament, som består av engler og guddommelige skapninger, tilsvarer den anatomiske strukturen i menneskehjernen. Den moderne tolkningen er da at Gud er en idé som mennesker bærer på, ikke den som gir oss intellektet, altså redskapet til å tenke, og til å gjøre det beste ut av våre egenskaper.
Et annet eksempel er videoinstallasjonen Self 2 hvor kunstnerne sitter i hver sin gullsaccosekk og ser inn i kamera. Slik sitter de i det uendelige. De speiler en tid som har vært, tiden som er og tiden som kommer. Men ingenting skjer. De er moderne fordi de lever nå; hvordan det tolkes er opp til betrakteren.

Utstillingen finner sted på Kunstplass 5 i Oslo frem til 2. februar.

Share This