En konceptuell utopi

Sara Rundgren Yazdani om den manliga blicken, estetik och subjektivitet i kortfilmen A Blank Slate.

Byline inn her

En konceptuell utopi

Om den manliga blicken, estetik och subjektivitet i kortfilmen A Blank Slate

I Haruki Marukamis Sputnik Sweetheart möter vi en kvinna som i en dröm eller ett drömmande tillstånd sitter i ett pariserhjul där hon vagt och kanske oväntat får insyn i ett rum där hon ser sig själv har sex med en man. När morgonen är kommen och kvinnan har kommit ut ur sin dröm vaknar hon upp med grått hår. Det pariserhjulet och den sexuella anblicken på sig själv var en av utgångspunkterna i Sara Eliassens senaste kortfilm A Blank Slate (2014). I en ödslig stängd amerikansk nöjespark följer vi den unga kvinnliga huvudkaraktären som sökande vandrar runt på den tomma platsen. Hon är isolerad och ensam, en ensamhet vi sakta följer genom hela filmen. Kvinnan sätter sig till slut i parkens pariserhjul. Hon uttrycker varken tillfredställelse eller misshag, hon är liksom i ett blankt, neutralt tillstånd. När hon nästan har nått toppen stannar hjulet, och medan hon vajar fram och i tillbaka i höjden får hon syn på sitt upplysta hotellrum där hon ser sig själv ha samlag med en man hon tidigare oförmodat har mött. Scenen är sexuellt explicit. Hon är villig, naken och redo. Hon är också osäker och obekväm. Hon framstår som passiv, och han som aktiv. Scenen framstår därmed som en traditionell och konventionell framställning av den kvinnliga kroppen och sex på film. Samtidigt visualiserar scenen den litterära och dystopiska dröm eller vision som vi möter i Sputnik Sweetheart. Det verkar därmed som att A Blank Slate utforskar idéer om den manliga blicken medan den även undersöker om det filmteoretiskt och filmatiskt finns ett genusneutralt bildspråk i den samtida filmen. Det framstår nästan som att bilden kvinnan ser av sig själv är bilden av hur hon önskar att bli sedd, som en slags utopisk förställning av sig själv. Här verkar det relevant och ytterst aktuellt och att återigen läsa Laura Mulveys kanoniska essä Visual Pleasure and Narrative Cinema. Mulvey argumenterar att i en värld där vi upplever sexuell obalans är «the pleasure of looking», njutningen att se, kluven mellan den aktiva mannen och den passiva kvinnan.¹ Det framstår som att det är denna obalans kvinnan i A Blank Slate ser, upplever och nästan ofrivilligt önskar. Genom att utforska denna blick via den samtida filmen lyckas Eliassen att ställa frågor kring vad blick är i dagens film och vilken roll den spelar i hur vi önskar att se och framställa oss själva. Detta realiserar hon konceptuellt via konstfilmens estetiska möjligheter. A Blank Slate är därför ett synnerligen viktigt konstnärligt och feministiskt bidrag till en norsk filmvärld, där frågor kring feminism sällan reflekteras. Och i en kultur där vi ständigt framställer oss själva offentligt via fotografiska teknologier känns filmens tema mer relevant än någonsin. Ensamheten och vad som kan framstå som kvinnans vanföreställningar placerar oss in i ett obehagligt och mystiskt rum, där skillnaden mellan verklighet och overklighet suddas ut. Denna oklarhet om rum och tid är kryptisk och det blir svårare och svårare för karaktären att urskilja om hennes erfarenheter är verkliga minnen eller minnen av kvinnliga huvudpersoner i filmhistorien. I ett drömmande tillstånd, i den tysta och avlägsna sfären hon befinner sig i, vet inte heller vi som åskådare var vi befinner oss, varken i tid och rum eller i filmhistorien. Den första scenen i filmen placerar oss i ett emotionellt filmatiskt rum; den långsamma kamerarörelsen och den uppbyggande filmmusiken övertygar åskådaren att vi befinner oss i en klassisk film, och nästan som i en Hitchcockfilm får vi en närbild av kvinnan och av det hon själv ser. Oväntat upphävs det filmatiska och förflyttar betraktaren till ett «verkligt» och mer subjektivt rum. Som en gömd övervakningskamera följer vi hennes ensamma och osäkra tid i hotellrummet. Vem är hon? Och vad gör hon på den platsen hon befinner sig på? Genom att referera till estetik och språk från filmhistorien undersöker A Blank Slate om det är möjligt att skapa en blank neutral karaktär, ett neutralt rum, och en film utan referenser. Sakta och osäkert bygger vi själva som betraktare upp förväntningar till handlingen samt förväntningar till karaktären, påverkat av vårt sociala minne och dess förhållande till filmmediet. Från och till blir vi påminda om detta via de humoristiska filmreferenserna vi stöter på några gånger i filmen – fightscenen ur Kill Bill och Hollywooddivorna, karaktärer som ständigt påminner oss om att det är en film vi ser.

Genom sin konceptuella konstpraxis betonar Eliassen funktion och form som konstens essentiella karaktärsdrag. Den höga 1960 konceptuella konsten utmanade den estetiska definitionen om konstobjektet som en visuell njutning och medel för kunskap.² Liksom både den konceptuella och den neo-konceptuella konstpraxisen en gång gjorde belyser A Blank Slate att konstfilmen också handlar om en social interaktion där filmen, som ett estetiskt objekt, är ett uppträdande eller en händelse, mer än bara ett materiellt objekt. Och som den konceptuella konstnären Adrian Piper har betonat är konstens roll en «catalysis for social interaction».³ A Blank Slate påminner oss därmed om att filmen är ett betydande medium som berör oss, påverkar oss och forcerar vår subjektivitetsproduktion. Filmen representerar inte bara mening; som ett visuellt medium producerar den även mening som påverkar vår förståelse av oss själva och varandra. I en långsam och väntande temporalitet i den tomma och ensamma vistelsen är «jaget» konstant utmanat och konstruerat: perception blir en händelse (event) och inte bara en del av ett representationellt system. Det är således betydande att lyfta fram Walter Benjamins essä The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction, där Benjamin diskuterar hur nya teknologier påverkade produktions- och perceptionsformer. Han underströk att nya produktionsformer, och han refererade främst till filmen och fotografiet, berör oss. De påverkar våra sinnen eftersom de utförs direkt på våra kroppar.4 På så vis är vår perception och sansning relaterat till historia. Det är precis dessa frågor om interrelationerna mellan objektet och subjektet, hur vår sansning av filmmediet influerar vår subjektivitet och filmens estetiska möjligheter som Eliassen anslående undersöker. Filmen påverkar oss, vår kultur och vår historia. Varken filmen som ett konstmedium, sansning eller subjektivitet, är därmed aldrig en neutral, blank «slate».

Sara Eliassen är en filmskapare och konstnär baserad i oslo och USA. Hon har en MFA i filmkunskap från San Francisco Art Institute och var en studio kandidat på The Whitney Museum Independent Study Program, New York, under 2011. Hennes film Still Birds hade premiär på filmfestivalen i Venedig 2009, och har senare visats på flera andra internationella filmfestivaler, bland annat Sundance, 2010, och San Francisco International Film festival. A Blank Slate hade premiär på International Film Festival Rotterdam i 2014.

Kilder:

1 Laura Mulvey (1975) ”Visual Pleasure and Narrative Cinema” i Screen. 16 (3) Höst. ss. 6-18

2 Peter Osborne (2002) Conceptual Art. New York & London: Phaidon. s. 281.

3 Citerad i Peter osborne (2002) Conceptual Art. New York & London: Phaidon. s. 194.

4 Walter Benjamin (1936) The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction. Tillgänglig på Marxist Literary Criticism.

Tekst: Sara Rundgren Yazdani,

Konstskribent, gallerikoordinator och PhD-stipendiat i Mediaestetik vid Universitetet i oslo. Hon skriver sin avhandling om det samtida konstfotografiet.

[comment comment_file =»/comments.php»]

Annonse: